Många känslor

Hej!

Fredag!!! Härligt och jag har en helg framför mig som förhoppningsvis kommer att innehålla lite trevligheter. 

Har gjort ett bidrag till Scrap-Perra även denna vecka. Det är ett VÄLDIGT osmickrande foto på mig men det bjuder jag på ;-) 

Så här såg skissen av Dilorf ut:

Jag har vänt lite på den för att jag skulle få till det som jag ville :-) 

Fotot är från 2007 alldeles innan mina tjejer kom ut. Det är otroligt mycket känslor som far runt i mitt huvud där. De allra starkaste känslorna var nog rädsla och ensamhet. Magnus var inte där, utan i Västerås hos Elliot, när de bestämde att tjejerna skulle ut ganska på en gång. Vi hade ju legat på Akademiska i Uppsala  en vecka innan för observation och tyckte det var lugnt att han kunde åka till Elliot som längtade efter oss. Jag gjorde det dagliga ultraljudet och alla andra undersökningar och flödesmätningar när de upptäckte att nåt värde hos Ebba var så dåligt att de måste plocka ut dom senast om en timme. De skulle inte vänta på Magnus om han inte hann. Lite lätt chockad gick jag och ringde Magnus och sa att han borde kanske komma för att dom pratar nu om att kanske plocka ut tjejerna under dagen... Jag vågade inte säga hur bråttom det var eftersom han skulle köra en bit. På vägen dog hans mobil så jag hade ingen kontakt med honom och hade ingen aning om hur långt han hade kommit. Han hade trots allt förstått att det var skarpt länge och körde aningen fortare än vad man fick... 

Där befinner jag mig själv på det stora sjukhuset (dom som känner mig vet hur livrädd jag är för sjukhus, nålar osv) och jag maktlös, nervös, förväntansfull och livrädd... Jag är nog även lite chockad för mitt i allt slänger jag iväg ett mess till en vän som löd ungefär så här: "Hej! Kan du spela in Men in trees åt mig ikväll för nu ska dom plocka ut barnen." Det messet har vi skrattat mycket åt efteråt. Hon spelade in det och många fler program som jag kunde ha och titta på under tiden vi låg på neo. Det var värt mycket. 

Precis när dom tar sängen och ska rulla iväg till operation kommer Magnus inspringande. Jag slapp gå igenom det ensam. Inte för att jag var ensam på operation... Det kryllade av personal. Det var 11 st i rummet plus ett team som stod utanför och skulle ta emot barnen och så underbara professor Uwe som övervakade allt. Tacksam att allt gick så bra! 

Oj vilket långt inlägg det blev av bara en liten LO. Men att skriva om den här tiden är ett sätt att få bearbeta den...

Kram Åsa!